FANTOMEN

Fantomens stamtavla
Fantomens galleri

Fantomen flyttar in

På slutet av 80-talet gick jag ut gymnasiet och jobbade ett år som kennelflicka hos Susanne Finkelstein-Kiessling på Kennel Bellbreeds. Jag sa bestämt från början att jag minsann inte skulle skaffa mig någon briard. Skulle det bli en ny hund skulle det bli en ny beardisflicka, och OM det nu skulle bli en briard så skulle jag ha en fawnfärgad tik. När jag började jobba på Bellbreeds fanns den föregående kennelflickan - Anna-Karin Eriksson - kvar i ett par veckor. Och Susanne använde hennes Bilbo - Marielle de Marque Buffalo Bill - till sin fawnfärgade tik Candie - Bellbreeds Fauvre Songe-Solange. Jag hade hand om Candie när hon var dräktig, och var med när valparna föddes. Jag fick själv klippa navelsträngen av den femte och siste valpen, en svart hanne som kom att kallas "Fantomen". Tre tikar och två hannar blev det, och Susanne bestämde sig för att behålla Fantomen. Så efter att ha tagit hand om valpkullen fick jag även ta hand om honom. Oftast sov han hos mig i min lilla trailor och var med mig lös i kenneln större delen av tiden. Jag säger bara "Kungen av Kungsan" - släng dig i väggen, Fantomen var "Kungen av Kenneln"! Och jag älskade honom av hela mitt hjärta. Så när Susanne upptäckte att hon hade ont om tid för en hund till och skulle sälja honom så var det inte mycket att välja på..... Han fick bli min "på riktigt". Han var då nästan fyra månader gammal och den coolaste lille valp man kan tänka sig. Inget bekom honom, han bara "var". Hälsade med glädje på kennelkunderna, både två- och fyrfota sådana, promenerade gladligen ut i alla miljöer utan att visa någon rädsla. Fantomen ägde världen.

Och sen var det han och jag. Med smärre avbrott när jag lämnade honom hos Mamma och Pappa (HUR kunde jag???) och åkte till USA och jobbade två somrar så var vi alltid tillsammans. Han blev en stor liten hund - bred och manlig, men inte så stor, 63.5 cm tror jag han mättes till på korningen. Vacker - vackrast tycker jag - och så otroligt snäll! Lätt att ha. Hans skräck i livet var Evas cocker Rockie som med jämna mellanrum försökte äta upp honom. En period var han riktigt hanhundsilsk, men det gick att ta ur honom. Och i grunden var det nog lite "bättre förkomma än låta sig förkommas". Jag skulle aldrig ha släppt ihop honom med främmande hanhundar, men han mötte hundar utan att bära sig illa åt. Och tikar äääälskade han, de kunde göra vad som helst mot honom, han bara ääääälskade dom ännu mer!

Fantomen och Katterna

När vi bodde i Karlstad råkade det flytta in en katt - fantasifullt nog döpt till "Katten". I början var Fantomen lite rädd för Katten som var en liten obehaglig individ som alltid skulle kela in sig i hans päls. Men när han vande sig så blev han kattmammesubstitut på heltid. Katten brukade sova hos Fantomen och snuttade med stor kärlek på hans päls medans hon kloade mot honom av välbehag. Fantomen utstod det mesta. Han tvättade henne och klev försiktigt runt henne när hon spann och strök sig mot honom.

Ett halvår senare, nu bodde vi i Stockholm igen, så flyttade nästa katt in - "Jamaren". Hon fick ett annat förhållande till Fantomen. Han var alltid snäll mot henne, men han såg det som en sport att ligga i en dörrhåla hon ville passera. Och hon jamade och jamade (gissa vart namnet kom ifrån) och ville passera. Fantomen låg på pass, gärna med huvudet lite åt sidan - som om han inte såg henne. Och sen när hon till slut tog mod till sig och hoppade förbi honom så stötte han nosen i sidan på henne. Ingen kattjakt eller bett eller annat bus. Utan just en stöt i sidan med stängd nos.

Katterna tror nog fortfarande att de är lite halvhundar, och har nu adopterat Chinook som sin kattmamma och ser till att få lite daglig tvätt och kärlek. OCH en och annan språngmarch ut över staketet när Chinook glömmer vara snäll kattmamma och förvandlas till en lekfull hund.

Fantomen tävlar

Ja någon stor tävlingsframgång blev det väl inte. Vi tävlade lydnad och hade fin poäng i lydnadsklass 1 och 2. I trean fick vi lite problem, men tog oss upp till elit ändå. De gjorde precis om så att lydnadschampionatet skulle erövras i eliten i stället för i trean. Men som bäst blev det ett andra pris i eliten för oss. Och undra på det egentligen när jag tänker på vad tråkigt jag tränade med honom. Ettan och Tvåan tyckte han fortfarande att lydnad var kul, men sen var det nog bara fria följet han gillade. Vår främsta merit i lydnadsklass elit tycker jag var den där gången i Botkyrka när vi fick 0 pris, men 9.5 i helhetsintryck!! Han gjorde ingenting, inte ens de moment han brukade göra och jag kunde bara skratta. Sen pensionerade vi oss. Han tävlade en appellklass spår och vann faktiskt och blev uppflyttad, men vi tävlade aldrig lägre. Varken han eller jag tyckte det var kul att tävla, så varför åka ut? Hade Fantomen tyckt det var kul hade väl i och för sig jag tyckt det var det också, men det var nog mest mitt fel att vi inte fick roligare än vad vi hade det.

På utställningar gick det bättre. Fantomen fick sina cert och en del CK när han ställdes ut, som bäst blev han bästa hanhunds-tvåa på en rasspecial. Etta blev Pappa Bilbo. Gunilla Fristedt-Andersson fångade t o m hans personlighet i en utställningskritik: "GODMODIG" stod det, och det var exakt det han var! Tog allt med jämnmod.

Fantomens Fruar

Fantomen "gifte" sig två gånger. Första gången 1992 vilket resulterade i en kull valpar hos Etha Jothér på kennel Chicard. Marielle de Marque Clementine - "Tinne" - födde 9 valpar den 22 februari 1992, 3 fawn hannar, 2 svarta hannar, 3 fawn tikar och en svart tik. Det andra "äktenskapet" ingicks med Marielle de Marque Fiolla och en kull valpar föddes hos Inge-Marie Gradell på kennel Marielle de Marque den 30 december 1994. Denna gång 8 valpar, alla svarta 5 tikar och 3 hannar.

Tillbaka i Karlstad

Åren gick och matte träffade Den Stora Kärleken. Som var allergisk.... Men tapper. Daniel var inte en sån där kille som låtsades gilla ens hund för att vinna mattes gillande. Daniel GILLADE verkligen både Fantomen och katterna (nåja, kanske inte så mycket katterna då, men tar en och annan nysning för deras skull). Och Fantomen gillade Daniel. Så efter en periods pendlande mellan Sollentuna där jag bodde, och Karlstad, där Daniel bodde, så kunde vi flytta för gott. Det var 1997 när vi började pendla och maj 1998 när vi flyttade för gott. Den 1 juli började jag jobba i Årjäng, 10 mil från Karlstad och pendlade, men lite närmare än till Sollentuna. Fantomen var pigg och glad och skulle fylla 10 år den 14 september. Jag hade förgäves väntat på den där charmiga grå strimman i hans skägg. Skägget förblev svart med lite bruna stänk i. Han var aldrig sjuk och verkade inte känna sig gammal. Utan gick långa promenader, lekte med hundar han mötte och tiggde friskt av alla sina människor (något jag beivrat i åratal, men det underminerades av mina nära och kära) och var sådär snäll&go som bara Fantomen kunde vara.

Fantomen dör

Och så en söndag, den 5 juli 1998, när vi varit hemma hos svärmor så dog han. Vi kom hem till oss igen, jag stod vid diskbänken och lagade mat, Daniel satt vid köksbordet bakom mig och pratade. Så kom Fantomen till Daniel och strök sig mot hans ben, lutade sig mot honom för att bli kliad på alla sina favoritställen. Han la sig ner på sidan för att Daniel skulle komma åt favvo-punkten långt bak mellan revbenen... och började plötsligt att krampa. Spasmer gick genom kroppen på honom. Jag skrek och grät och kastade mig över honom och ropade hans namn. Efter ett antal sekunder kom jag på tanken med konstgjord andning och försökte blåsa in i nosen på honom. Men han bara dog. Blixtrande snabbt. Från att ha varit pigg och glad och kelen till att lägga sig ner och dö. Det var över på under 30 sekunder, jag var helt förkrossad. Det var ju meningen att Fantomen skulle leva och bli gammal, han skulle alltid finnas hos mig. Jag kunde inte sluta gråta, inte på flera dagar. Jag kände mig helt tom och ville nog aldrig mer se en hund ens en gång.

Sen följde fler sorger den sommaren, den värsta i mitt liv, och ett år utan hund innan Chinook flyttade in. Hon är min älskade hund, men en sak kan hon aldrig bli - hon kan aldrig bli Fantomen. Ingen hund kommer någonsin att kunna mäta sig med honom. De må bli champions på längden och på tvären och vara bäst på allt..... - Men för mig kommer Fantomen alltid att vara nr 1.

Fantomen 1992

p.s - Tack till Suzanne, Oliver, Julia och Felix - Fantomens extrafamilj i flera år då jag bodde i Sollentuna.