Jo, jag letade efter en hund av lite mindre format än en briard, men som ändå orkar hänga med på långa promenader och aktiviteter. MEN som inte klättrar på väggarna om den inte får aktivitet en dag eller två. Var inne på lundehund redan för ett par år sedan när tankarna om en ny valp började gro. Bytte över till dvärgschnauzer eftersom jag fegade ur och inte ville köpa grisen i säcken s a s. Sen träffade jag lite lundehundar på Hund2005 och då föll jag! För de verkade otroligt mysiga. Bytte hastigt och lustigt tillbaka fokus till lundehund. Ringde runt lite... och fick köpa en av Rebeccas valpar från Kennel Eriksro.
Jag har läst mycket på internet om rasen, och tilltalas av både deras yttre och av deras speciella fysiska egenskaper. Och av vad jag läst mig till, även deras temprament.
För att försäkra mig om att jag gjort ett bra rasval så tog jag kontakt med Dvalin och hans husse och matte. Dvalin bor i Örebro, bara en dryg timme iväg härifrån. Så jag och barnen fick åka dit och träffa både Dvalin och hans kompis Brage. Ett positivt möte, de är väldigt trevliga killar båda två.
Jag tycker det är roligt att träna lite med min hund och tyckte det skulle bli spännande att se hur det var att arbeta med en lundehund. Den främsta ambitionen var att vi skulle ha kul ihop och att han skulle bli en trevlig och social kille som funkar att ha med sig på utflykter och att han skulle ha en ok grundlydnad. På tävlingsfronten hoppades jag kunna ta ut honom på ett appellklass spår eller så? Utställningskarriären blev kort, han ställdes som valp, med bara en sten i kulpåsen så blir det inte mer än så.
Prioriterad valpträning var: Komma när man ropar, kunna ligga instängd utan att bjäffa, gilla att åka bil, vänja sig vid folk & fä.
Efter fem år med lundehund så är min erfarenhet av rasen - d v s av min enda lundehund - att de (han) inte ser något nöje i att göra saker bara för att vara till lags. Bullen gör saker för Bullens skull och inte för någon annan. Att hålla på och träna honom för tävling skulle ta på tok för mycket tid i anspråk och till vems nöje? HAN är gladare om han får lite gottis för att ställa upp på något trick eller någon minuts träning. Jag tror att han trivs bättre som hemmahund och att ett "sitt" bara innebär att rumpan ska ner i backen. Det spelar liksom ingen roll hur fort rumpan landar eller hur den landar. Rakt, snett, omedelbart eller med fördröjning, det kvittar. Allt ger utdelning. Visst finns det de som tävlar med lundehund och det skulle ha varit roligt att köra ett appellklass spår med honom. OM jag la lite tid på lydnadsträningen skulle det nog gå vägen, men, som sagt. Det skulle vara mer för min skull än hans och då kan det kvitta. Agility skulle han nog vilja hålla på med, men agilityträningen rann ut i sanden.... får se om det blir mer tid till det framöver och om kanske barnen vill med ut och träna med honom?
Du som sneglar åt rasen kanske bilda sig en uppfattning om det är något för Dig eller inte. Eftersom det är en såpass ovanlig ras är det inte lätt att lära känna hundar och bilda sig en egen uppfattning. Jag har själv haft stor nytta och glädje av andras hemsidor och hoppas att den här sidan kan bidra till att just DU vågar ta steget ut i det okända.... och kanske din nästa hund blir en Norsk Lundehund!!